Fate - Prolog!!
Dublin, mars 2015
En fyrtioårig dam ställde sig i dörren in till väntrummet. ”Becky? Becky Morrison, är du här?” ropade hon.
Längst in i väntrummet, i ett hörn reste sig en tjej upp. Hon gick till damen som ropade på henne. Hon sträckte fram handen och presenterade sig. “Becky!”
Damen skakade Beckys hand. “Julie!” Hon vände på sig. Hon pekade mot korridoren. “Vi ska använda första rummet på höger sida.” Hon log.
Becky gick till rummet Julie hade pekat på. Hon stannade utanför rummet.
Julie pekade på stolen Becky skulle sitta på. Hon satte sig mittemot. Hon lade sina papper på bordet framför sig. Hon väntade på att Becky skulle sätta sig ner.
Becky stapplade nervöst till den tomma stolen. Hon lade sin väska på golvet bredvid stolen. Mobilen lyfte hon ur fickan på jackan och lade den på stolen hon skulle sitta på. Jackan hängde hon på ryggstödet. Hon satte sig på stolen och tog mobilen i handen. Blicken sänkte hon oroligt till golvet. Hon pillade med mobilskalet.
Julie pekade på kameran bakom henne. “Ser du att det finns en kamera bakom dig?”
Becky vände på huvudet och tittade. “Varför har ni den?”
“Jo, andra sidan väggen sitter en av mina kollegor. Hon lyssnar och filmar vårt samtal. Efter du och jag har pratat färdigt går jag in till min kollega. Vi, hon och jag diskuterar vad hon har sett. Hon ger mig lite råd på samtalet. Det för jag vidare in till dig.” Julie plockade åt sig sina papper igen. Hon bläddrade bland dem. Hon kollade efter ett särskilt papper. Hon hittade det. Hon fortsatte berätta för Becky om materialet de filmade. “Vi sparar alla samtal på cd-skivor i. Ifall du ger mig tillåtelse att använda ditt samtal till utbildningssyfte gör jag det, annars förstörs alla cd-skivor efter tre månader.”
Becky ändrade ängsligt sittställning. “Det går bra”, svarade Becky.
“Tills vi ses nästa gång ska jag ordna ett papper du ska skriva på om det.” Julie överräckte pappret hon nyss hade letat fram till Becky. “På detta papper ska du fylla i hur du mår just nu. Till höger mår du jättebra, mitten så där och vänster jättedåligt. okej?”
Becky nickade och tog pappret. Hon snappade åt sig en blyertspenna från burken på bordet. Hon fyllde i hur hon mådde med det sociala livet, familjelivet, personliga livet och livet i allmänhet. Hon lämnade tillbaka pappret och satte pennan i burken.
Julie kontrollerade pappret. Mätte med en linjal på det. Hon skrev ner olika siffror vid varje linje. “Då ska vi se.” Julie tittade ner i sina papper. “Ifall jag förstod rätt vill du ha hjälp med din sorg efter mamma, Sheila. Har jag rätt?”
Becky slöt ögonen. “Flertalet av mina kompisar säger att jag behöver prata om mammas död. Speciellt han som ringde hit. Han som skaffade tiden till mig hos dig.” Långsamt slog hon upp öga för öga.
Julie drog vänligt på munnen. “Vad tycker du? Behöver du prata om din mamma?”
Becky svarade inte genast. Hon funderade en bra stund. Till slut sade: “Vet inte.” Innerst inne visste hon att det var bara hon som kunde uttrycka tre små ord. Ja, det krävdes tre små ord. Hon öppnade munnen och provade säga det första ordet. Det hördes inget från munnen på henne. Däremot inne i hjärnan på Becky skreks orden ut: ‘Jag behöver hjälp!’
Julie satt framför henne och observerade henne nyfiket. “Vad tänkte du på?” Naturligtvis anade hon lite. Men hon ville att Becky skulle själv uttrycka orden.
Utanpå kände Becky sig cool lugn. På insidan kröp det i henne. Det var som om hon hade små myror som kröp omkring precis under skinnet på henne. Det gjorde henne orolig och jävla förbannad. På grund av orden i hjärnan på henne kunde hon inte tänka klart heller. De fortsatte att väsnas.
Hon andades in luft genom näsan, höll den kvar några sekunder och lät den sippra ut genom munnen. Hon upprepade hela processen ett par gånger. Till slut rann orden också ut. “Jag behöver hjälp”, viskade hon.
Enligt Julies erfarenhet som psykolog, då fick varje enskild person kämpa lika mycket för att
få fram de orden. Orden som innebar hjälp. Oftast var ingen villig att säga orden Becky hade sagt så snabbt. I regel kämpade Julie länge, länge innan orden kom. Patienterna förstod inte att de var i stort behov av hjälp emellanåt. ”Vad behöver du hjälp med?” frågade Julie.
Becky snörvlade. “Mina hemska tankar om mamma. De kommer när jag är själv. Jag kan fortfarande se mammas olycka framför mig. Och få de förbaskade tårarna att sluta rinna. Speciellt då jag är själv.” Hon pekade på sina ögon. “Tydligen kommer de när jag har sällskap också.”
Julie räckte över ett paket med näsdukar till henne.
Hon tog emot näsdukarna, lade ner mobilen i knät och drog fram en näsduk. Hon torkade av näsan.
Julie funderade före hon ställde nästa fråga. “Varför tror du att dessa hemska tankar kommer?”
Becky riste på huvudet. “Vet inte. Kanske för att jag inte har sörjt tillräckligt ännu?” föreslog hon. Hur skulle hon, Becky Morrison kunna berätta för personen som satt framför henne, hur det var att se sin egen mamma ligga på en sjukhussäng den där dagen. Den dagen de fick säga adjö till henne. Hur skulle hon finna ord, ord som beskrev hur mycket hennes hjärta värkte den där hemska, sorgliga dagen. När hennes mamma låg stel och kall på en bädd med ett vitt lakan om sig.
Hon sjönk in i sin egen lilla drömvärld för en stund. Hon tänkte tillbaka på samtalet, när Daisy och hon fick reda på om sin mammas död av Danielle och pappan. Hon hade jobbat hela natten på familjens vandrarhem, Dublin Inn. En anställd hade blivit sjuk och hennes pappa hade ingen vikarie han kunde sätta in. Becky hade hoppat in den helgen. Det innebar att hon satt i receptionen och tittade på tv-serier på netflix hela natten. Enstaka rundor på vandrarhemmet gick hon.
Becky drogs tillbaka till verkligheten av sin mobil. Den vibrerade i handen på henne. Hon kollade ner på den. Hon hade fått ett sms ifrån Alex. Hon sken upp. Hon slog in sin kod på mobilen utan hon kom ihåg vart hon satt någonstans. Hon läste sms:et.
“Hej lilla prinsessan! Lycka till. Vet att du är på samtal just nu. Ville säga go’natt också. A”
Hon skrev ett snabbt svar. “Tack! Hörs snart! Go’natt! B”
Julie såg vad som skedde framför ögonen på henne. Hon kommenterade det inte. “Vilken var det ifrån?” Hon hade inte avbrutit Becky då hon svarade och läste det. Det hade gjort henne på bättre humör.
Becky rodnade. “Alex Roux, min pojkvän”, svarade hon. “Han ville önska mig lycka till, med vad jag gör hos dig. Han ville även säga godnatt. Därför han är i Australien i detta nu.”
“Okej.” Julie antecknade något på sitt papper. “Är det inte så att denna Alex Roux ringde hit?”
Becky bet sig läppen. ”Jo, det gjorde han.” Hon smekte sig över magen. “Han ville att jag skulle må bättre psykiskt, innan denna lilla krabaten kom till världen.” I samma stund kände hon hur den sparkade. Hon skrattade till. “Den måste känna på sig att jag pratar om dess pappa eller den.” Hon såg ner på magen och log så där fånigt.
Julie log. Där fanns bra saker att prata med Becky om. Ifall de andra blev för jobbiga.
Hon planerade sina samtal på det viset. Hon blandade jobbiga saker med de bra och goda. “Jag såg det att du föll in i din egen drömvärld före hans sms kom. Vad tänkte du på?”
“På mamma och samtalet vi hade dagen efter hennes olycka”, viskade Becky. “Jag tänkte på hur det var att se henne ligga stel och kall på sängen. Mamma alltså.”
“Något du vill prata om redan idag?”
Becky tystnade.
Julie ändrade riktning på sina frågor. “Kan du berätta något om dina systrar eller pappa?”
Becky stirrade på henne. “Hur vet du att jag…” Naturligtvis, Alex hade berättat för henne. Hon himlade med ögonen.
Julie skrattade. “Vi tar alltid reda på saker om personen, du i detta fallet.” Hon pekade på Becky. “Det är en stor hjälp de första samtalen.”
Beckys blick sjönk ner på händerna i knät. Hon fingrade med skalet på mobilen. Hon log ett snett leende och kikade på Julie. “Pappa har ägt ett vandrarhem i trettio år. Mamma har stått i receptionen lika många år, periodvis medans vi, deras barn var små var hon hemma hos oss. Två år tillbaka har jag ägt det.” Becky brast ut i ett stort leende. “Känner du till Dublin Inn?”
Julie antecknade i sina papper. Hon såg upp och lade ner sin penna. “Är du ägare till Dublin Inn?”
“Japp, det började med en semesterresa för trettioett år sen. Mamma åkte från Manchester till Dublin på semester och träffade min pappa. Det fortsatte med att de turades om att resa mellan Manchester och Dublin. Det tärde dock mycket på deras förhållande, ett förhållande de var väldigt nära att avsluta innan det hade börjat. Samtidigt hittade pappa Dublin Inn, men med ett annat namn och till salu.” Hon slutade att berätta, slog in koden till sin mobil och letade upp ett foto på sina föräldrar. Hon visade Julie det.
Julie tog hennes fattade hennes mobil. “Vilket fint par! Jag antar din pappa saknar henne mycket.” Hon gav tillbaka mobilen. “Har du något mera att berätta om familjen?”
“Pappa köpte vandrarhemmet. Till en början gjorde han endast all nödvändig renovering för att hyra ut rummen. På den tiden kunde de göra så. På det hållet fick han in pengar till fortsatt renovering. Han ringde en dag till mamma. Han erbjöd henne ett jobb i receptionen. Hon tog det också. Sju månader efter hon hade flyttat till Dublin blev hon gravid med min syster Danielle. Nio månader senare blev de förstagångsföräldrar. Daisy kom sexton månader efter det och jag tre år efter Daisy.” Becky blev förvånad att hon hade berättat så många personliga saker om sin familj för Julie. Det var ju första gången hon träffade henne.
Julie kollade med Becky om hennes anteckningar var rätt. “Stämmer det att Danielle är trettio år, Daisy tjugoåtta och åtta månader och till sist är du tjugofem år?”
“Helt rätt!” log Becky.
Julie valde att fråga om de bra sakerna i Beckys liv. Hon kunde inte bestämma sig i vilken ordning hon skulle ta det. ”Hur träffade du, Alex?”
Becky gapskrattade. “Han kom som besökare på Dublin Inn.” Hennes ansikte sken ikapp med solen när hon pratade om Alex. “Han är ifrån Paris. Han är gitarrist och sångare i ett band som heter: Nice Demon.” Hon visade hennes bakgrundsfoto på mobilen. Det var ett foto på hela Nice Demon tillsammans med Gilda, hennes kompis och hon själv. Hon pekade ut vilken Alex var.
“Ingen jag känner igen”, ursäktade sig Julie med. Hon tillade: “Hur stor är gruppen?”
Becky flinade. “Ganska så stora. De är på väg att avsluta sin andra världsturné.” Hon satte igång med att nynna på Nice Demons mest kända låt, ‘A tear’. “Det är en punk/rock grupp från Frankrike. Ett band som skriver musik om stjärnor och tårar.”
“Menar du det bandet som har blivit stora på bara några år? Var de inte förband till något annan grupp?” frågade Julie.
“Tänker du på Lovefalls?” log Becky.
Julie nickade. “Hette inte deras förband Nice Demon?”
“Nä, inte riktigt. Vänd på det. Lovefalls var förband till Nice Demon.” Becky klappade på sin mage. “Nice Demons gitarrist och sångare är den här krabatens pappa, tillika min pojkvän. Dessa arton månaderna som har gått sen mamma dog, har han gjort mycket för mig.”
Julie tänkte få Becky till att berätta ännu en gång om sina mörka tankar. “Jag vill att du gör som jag säger. Är det okej?” Hon försökte ha ögonkontakt med Becky.
Becky vägrade ha ögonkontakt med Julie. Hon avskydde det. Nästan hon anade vad hon blev tvingad till. Hon viskade: “Okej!”
Julie såg på Becky att situationen blev obekväm, därför hennes humör ändrade på sig på några sekunder. Hon hade blivit inåtvänd på en gång. “Sitt så skönt du kan”, började hon.
Becky bytte sittställning.
”Blunda...”
Hon stängde ögonen långsamt.
“Ifall du vänder dina ögon in mot hjärnan. Du ska titta på dina tankar istället för att tänka på dem. Vad ser du då?” undrade Julie vänligt.
Becky grimaserade. “Jag sitter i en tom korridor. Jag har omfamnat mina ben och tårarna rinner längs med mina kinder. Jag har precis sett mamma…” Becky öppnade ögonen snabbt. Vad hade precis hänt? Hon hade berättat en sak från de mörka hemska tankarna. Julie hade lurat henne till det. “Du förvirrade mig så jag pratade om mamma”, stammade Becky.
Julie log, “ja, det gjorde jag.” Hon visste vilken strategi hon kunde gå på med Becky. Först låta henne babbla på om glada saker. När hon var avslappnad och lugn kunde hon skjuta in frågor om de mörka tankarna. ”Jag tror att det är allt för idag.”
Becky och Julie bestämde att hon skulle komma en gång i veckan i början. Ju mer Becky öppnade sig för henne. Desto längre tog de mellan gångerna därefter.
På väg tillbaka till vandrarhemmet slank hon inom minneslunden. Hon hade köpt med sig ett ljus och två blommor. Blommorna var mamma, Sheilas favoritblommor; en vit lilja och en röd ros. På begravningen hade det funnits en stor blomsterbukett med röda rosor och vita liljor på kistan. Den hade varit ifrån deras pappa, Danielle med familj, Daisy med familj och Becky.
Becky närmade sig platsen de hade lagt ner askan. Hon skulle ‘besöka’ sin mamma. Hon sade aldrig att hon skulle ‘besöka’ graven. Det blev lättare att gå med blommor och ljus till sin mamma på det sättet. När hon besökte platsen där askan låg, passade hon på att putsa av den lilla gravstenen med en bit papper. Före hon hade lämnat psykologen smet hon in på toaletten. Där hade hon tagit en bit papper.
Hon stannade kvar en stund i minneslunden. Hon letade upp en bänk efter hon hade satt blommorna i vatten och tänt ljuset. Hon satte på bänken och tänkte på mamma, Sheila och Alex. Något hon önskade mest i hela världen, var att hennes mamma kunde få träffa sitt framtida barnbarn och få se vad hon hade åstadkommit med Dublin Inn. Naturligtvis, få träffa Alex.
Hon sökte efter sin mobil i jackfickorna. Hon läste Alexs sms en gång till. Hon saknade honom så förbannat mycket. Han och hans band fanns på världsturné. De befann sig i Australien i detta nu. Hon kollade på Nice Demons hemsida, http://www.nicedemons.fr hur många turnédatum de hade kvar. Hon kunde bara se att de hade två stycken kvar i Australien, en i Melbourne och en i Sydney. Sen skulle de ha en paus på cirka två och en halv vecka. Förhoppningsvis kom Alex till Dublin och hälsade på henne. Eller tog hon ledigt under den tiden och hälsade på honom i Frankrike, Paris.
Hon tog chansen och skickade ett sms till honom, ens klockan var ett på natten i Australien.
“Har en liten krabat som sparkar i magen. Kan tro att krabaten spelar fotboll i min mage. Vill höra din röst. Kan du ringa? B”
En stund senare ringde Beckys telefon. Hon svarade på en gång när hon såg Alex namn på displayen. “Hejsan!” hälsade hon glatt.
”Bonjour ma petite princesse! Comment est-il?”
Hon suckade. Han envisades med att alltid hälsa på hans hemspråk, franska. Hon förstod inget. Men just denna frasen hade hon lärt sig. Hon rodnade så hennes kinder blev röda som tomater. Att han kallade henne för prinsessa var ovanligt. Det var mer vanligt med Mrs Lejoninna numera. “Det är bra, förutom att en liten krabat tror att det är okej med att kittla sin mamma i magen. Vilket det inte är. Annars är jag trött. Dels för krabaten i magen lever rövare och efter samtalet med Julie i eftermiddags.”
Alex övergick till engelskan, “Julie, vilken är det?”
“ALEX!!”, utropade Becky. “Du har själv pratat med henne. Du beställde tiden till mig.”
“Är det psykologen? Var hon bra att prata med?”
Hon steg upp från bänken. “Ja, absolut!! Måste erkänna att det känns skönt att veta att jag får hjälp. Det tog lite tid att säga orden. Julie hade sina knep.”
”Hur då?”
Becky vankade fram och tillbaka. “Hon lät mig prata om bra saker. Typ om min familj och dig. Plötsligt kom en fråga om mamma”, skrattade Becky åt Julies slughet och fortsatte: “Jag är i minneslunden och hälsar på mamma, medans jag pratar med dig. Jag behövde höra din röst.”
“Du kan sätta på en cd-skiva med Nice Demon. Då får du höra min röst.”
Hon hörde att han skrattade efter han hade sagt det. “Har ingen cd-skiva med Nice Demon.” Hon skakade på huvudet.
“Spotify?”
“Har inte det på min iphone. Surfen räcker inte till för det.”
“Jag kan ordna med en ny iphone till dig, med fri surf och nyare iphone också. James har ju sagt detsamma sen Claire blev tagen av polisen.”
“Jag har en bra iphone. Kan inte jag få höra din röst genom att prata med dig?” Hon sparkade till en sten på marken.
“Du som har en uråldrig iphone 4s. Vi får väl se.”
Becky skrattade åt honom. “Kommer ni, eller du till Europa något under er ledighet?”
“Vi kommer hem till Europa så fort vi kan. Därför Enzo har födelsedag och vi vill gärna fira det. Jag hade tänkt att flyga över dig till Paris. Hur länge till kan du flyga? Jag menar för krabaten i din mage? ”
“Kan jag skicka ett sms imorgon efter jag har varit på kontroll?” Hon log och tittade ner på magen. Det hade varit lugnt i den sen Alex hade ringt till henne. Hon undrade tyst för sig själv om krabaten hörde sin pappas röst också. “Jag ska höra med Benjamin när jag kommer till Dublin Inn ifall han kan ta över i någon vecka. Okej?” Becky gick mot utgången till minneslunden. Hon stannade där.
“Stannar du hela vår ledighet? I så fall kan vi, du och jag göra något, som att åka till Nice. Varför inte till land som Maldiverna, Seychellerna eller något annat varmt land?”
“Alex, du vet vad jag tycker om värmen… Jag har det jobbigt med värmen”, protesterade hon. “Jag måste inom Dublin Inn innan jag hämtar pappa. Hörs vi snart?”
”Au revoir!! Je t’aime!”
”Je t’aime trop!!”
Knappt trettio sekunder efter de hade sagt hejdå kom det ett sms till Becky. “Bra uttal på din franska!! Vous manquez!! A”
Hon rodnade efter hon hade läst Alexs sms. Han försökte lära henne enkla fraser, tex. hej, hejdå, hur mår du? och jag älskar dig. Det förenklade hennes liv i Paris. Det gick sakta men säkert framåt. Han översatte mycket till henne fortfarande. Lyckligtvis kunde Roch och Enzo engelska, liksom Beckys bästa kompis Gilda. Nästan hela Alex familj pratade engelska. Alla kanske klarade inte det flytande, man förstår dem.
Becky drog upp dragkedjan i halsen. Mössan ner om öronen. Trots att våren visade tydliga spår i naturen, kunde kvällarna vara kyliga. Hon satte på ett par vantar också.
Hon promenerade raskt till närmsta café. Det låg ett i närheten av vandrarhemmet. Hon beställde en vanlig kaffe med mjölk. Hon frågade om de hade nybakade croissanter för dagen. I så fall tog hon en sådan också. Croissanterna hade precis blivit klara för dagen. Hon tog två stycken. Med krabaten i magen kunde inte vara utan croissanter. Helst med så mycket choklad det gick. Hon betalade och fortsatte till Dublin Inn. Hon stannade utanför vandrarhemmet,lutade sig mot väggen och kollade in passerande bilar. Hon njöt av den sista halvan croissant. Hon hade vräkt i sig två stycken på tjugo minuter. Hon masserade sin mage. “Med dig i min mage älskade lilla krabat kommer jag att bli tjock och ful”, skrattade hon.
Den svarade med att sparka till.
Tankarna övergick till hennes mammas död. Becky visste att det var inte många gånger det hände. Men dagen hade varit en sådan bra dag. När hon gick ifrån minneslunden med ett leende på munnen. Annars rann hennes tårar strida strömmar längs med kinderna. Hon saknade modern enormt mycket. Bara hon hade fått krama henne en gång till. ”Mére, vous manquez donc”, mumlade hon. Varför pratade hon franska? Alex var inte i närheten. Hon var inte i Paris heller.
Hon drack upp kaffet, slängde pappersmuggen i papperskorgen och gick in.
Becky log mot Benjamin. Hon sade hej till honom. Samtidigt frågade hon om någon hade sökt henne eller där fanns några meddelanden till henne.
Han kontrollerade om där hade kommit några meddelanden. “Inga alls! Allt är lugnt.”
“Va bra!”, svarade hon och fortsatte: “Jag finns på kontoret om det är något. Jag stannar en halvtimme, eller något sådant. Ska ta pappa med mig till Howth ikväll.”
Han nickade.
Becky försvann in på kontoret. Hon plockade fram kalendern och skrev in nästa tid hos Julie.
Hon loggade in på Dublin Inns mail, kollade ifall de hade flera bokningar inkomna. Där fanns ett par mail med bokningar till hösten. De hade haft fullbokat hela våren, sommaren och en bra bit in på hösten.
Sen Becky hade tagit över vandrarhemmet, renoverat det och kommit med lite olika erbjudande för bara deras vandrarhem. Hon hade bytt ut en hel del av personalen. Då hade ekonomin börjat att blomma igen. Placeringen på Dublin Inn kunde inte vara bättre läge. Nästan mitt i Dublin innerstad. Det låg nära till pubar och uteställen. Det gjorde dem populära för weekend turister. Där fanns en hel del turistattraktioner i närheten, som St. Stephen's Green, Grafton Street, Trinity College ocg Dublin Castle. En sak som gjorde dem unika för Dublin området var att de hjälpte till med bokningar till turistattraktioner och dagsturer. Inget annat vandrarhem hade den servicen.
Hon knappade in deras nya bokningar i systemet. Hon kontrollerade ifall allt hade blivit rätt med bokningarna i mailen. Hon skickade ett svar till de som hade bokat. Hon berättade för dem att deras bokningar hade gått igenom. Till slut skrev hon in bokningarna i sin kalender.
Därefter stängde hon ner sin dator, samlade ihop lite papper hon skulle ha med sig hem och sina tillhörigheter. Hon gick ut till receptionen.
Benjamin log så fort han såg henne. Han knappade på datorn. “Jag såg att det hade kommit in några nya bokningar. Du knappade in dem precis va?”
Hon ställde sin handväska på disken. “Om jag har sett rätt har vi bokningar ända fram till november månad.”
Benjamin kontrollerade på datorn. “Det stämmer. Den sista bokningen jag kan se är den sista oktober.” Benjamin stängde ner bokningssystemet. “Trodde du att det skulle gå så här bra för Dublin Inn när du tog över?”
Hon skakade på huvudet. “Nej, bokningarna hade rasat neråt precis innan mamma dog.”
“Din pappa mådde mycket dåligt på den tiden. Jag har inte sett honom på nästan två år. Har han det bra?” Benjamin rös. Han hade inte träffat Gilroy sen… han tänkte efter… han ville inte tänka på vad som hände för två år sen. “Jag hade gärna träffat honom igen.”
Det stack i hjärtat på Becky då hon hörde Benjamins sista mening. Pappa, Gilroy hade inte satt en fot på Dublin Inn på två år. Inte ens dagen när de hade nyöppning efter renoveringen.
Det gjorde henne ledsen. Det gjorde även den gamla personalen ledsen. De som var kvar. Framför allt Benjamin. Han hade jobbat hos hennes pappa i tio år.
Hon noterade i hjärnan att hon skulle försöka få med sin pappa till Dublin Inn. Hon skulle snart träffa honom ändå. Tidigare på dagen hade han ringt och frågat om skjuts till Howth. Han skulle hälsa på sin äldsta dotter.
Becky plockade fram sin kalender. “Jag behöver ta en annan sak med dig innan jag går. Om någon vecka, kan du ta hand om kontoret själv då?” Hon visade honom de ungefära datumen.
Han smålog. “Kommer Alex?”
“De har ett uppehåll på turnén i två och en halv vecka. Bandet åker hem till Frankrike. Under tiden har Enzo födelsedag och ville fira den. Ifall doktorn ger mig klartecken imorgon till att flyga för krabaten där.” Hon pekade på sin mage. “I så fall åker jag till Paris för Enzos födelsedag. Efter det fortsätter vi, Alex och jag på semester.” Hon rodnade.
“Så du rodnar fortfarande när du tänker på Alex”, skrattade Benjamin.
Hon lade ner kalendern. “Så rolig man kan vara.” Hon räckte ut tungan åt honom. “Tar du hand om kontoret till mig? Grace och Emily kan dela upp mina pass i receptionen mellan sig.”
”Jag ställer upp” log han.
Nöjd plockade Becky upp mobilen. Hon skickade ett sms till fadern. Hon berättade att hon var på väg för att hämta honom. Hon tog handväskan och sade hejdå till Benjamin. I dörren stannade hon och vände sig om och vinkade till honom.